Några kommentarer hittills i denna tråd:
Camel skrev:Häxjakten på hastighetsöverträdelser är prioriterad. Man kan idag köra i stort sett hur illa som helst utan risk för att bli ertappad, bara man inte kör för fort.
IvanBoring skrev:Jag anser att vi lever i ett av världens mest bilfientliga länder och "hastighetstalibanismen" har gått till fullständig överdrift. Man hittar hela tiden på nya "lösningar" som ska göra livet allt jävligare för oss bilister.
Camel skrev:Frågan man kan ställa sig är följande: Eftersom det är mycket farligt för en oskyddad trafikant att konfrontera ett motorfordon fysiskt så kanske även de oskyddade trafikanterna tvångsmässigt ska förhindras att göra misstag? Och om misstag ändå begås, medvetet eller omedvetet, så ska en rejäl fysisk påminnelse omedelbart automatiskt utdelas till den oskyddade trafikanten.
*pettson* skrev:När kommer snavluckan för fotgängare som struntar i trafikljusen? Eller för dom som inte tittat sej för alls utan bara vinglar ut med cykel eller som fotgängare?
Den luckan går att ersätta med en rejäl pinne som slår upp över smalbenen för att påminna dom om att det inte är grönt när dom försöker att gå? Eller för den delen en pinne i hjulet som slår ut och stoppar dej effektivt på platsen.
Någon som tycker att det "moderna" trafiksäkerhetsarbete som just nu pågår i stort sett hela västvärlden är riktigt i grunden? Jag menar då de mjuka frågorna som rör samspelet mellan olika trafikantgrupper. Finns det möjligen någon faktor man inte tagit hänsyn till i all välmening? Hur kommer det sig att olika trafikantgrupper tycker illa om varandra? Hur kommer det sig att samarbetsviljan i trafiken inte är vad den borde vara? Vart har hjälpsamheten i trafiken man såg mycket mer förr tagit vägen?
Myndigheterna verkar enligt min mening inte vara riktigt kompetenta om hur grupper fungerar. Detta är ett mycket omfattande ämne och det finns gott om teorier och vetande rörande grupppsykologi. Om man ser till att trafikanter är en grupp som helhet och att samarbete borde råda inom gruppen så framstår myndigheternas strategi för att nå nollvisionen just nu som patetisk. Trafiksäkerhetsarbetet som pågår nu delar in trafikanterna i olika grupper och ställer dem mot varandra. Pedagogiken från myndigheternas sida är inte tillräckligt förklarande vilket medför att rena konflikter skapas mellan olika trafikantgrupper. De allra flesta som vistas ute i trafiken kan räkna upp otaliga konflikter som oftast inte verkar att ha någon logisk förklaring. I varje konfliktsituation skulle för det mesta alla inblandade tjäna på att samarbeta istället. Men det hjälper inte när den klassiska "vi och dom" känslan, skapad av myndigheternas okunnighet om gruppsykologi när regler och regleringar införs, infinner sig som överskuggar allt logiskt handlande.
Man kan förvisso nå en bra bit på vägen mot nollvisionen rent numeriskt men då krävs tvångsmetoder så som myndigheterna behandlar trafikanterna idag när de inför regleringar och trafikregler som inte har legitimitet inom stora delar av trafikanterna som hel grupp betraktat.
Så länge som människor framför fordon eller framför sig själva som gående kommer mänskliga misstag och mänskligt humör att vara en faktor som man måste ta hänsyn till i trafiksäkerhetsarbetet. Eftersom dagens trafiksäkerhetsarbete inte tillräckligt tar hänsyn till djupt rotade naturliga beteendemönster hos trafikanterna får vi alla betala ett högt pris i form av osämja, lidande och dödsfall i trafiken.