- tis 14 jan 2014, 19:57
#824841
I en annan tråd här diskuteras irritationsmoment. Jag vill utveckla ett av dessa fenomen lite utan att skräpa ned den tråden. Omkörningar på motorväg:
Om man befinner sig på en sträcka med 90 eller 100 som maxfart och ligger ungefär i den farten och kommer ifatt en långtradare som (händer ibland...) håller sina 80, så vill man oftast köra om. Kanske utan att själv gå för mycket över tillåten fart. Man tittar i backspegeln och konstaterar några hundra meter utan annalkande fordon och påbörjar då sin manöver enligt konstens alla regler. När man kommit i jämnhöjd med dragstången så visar det sig att kompisen som låg en bra bit bort är strax bakom (alldeles för nära i den farten...) och försöker skapa solbränna i nacken på en med frenetiskt blinkande helljus.
När jag råkar ut för detta undrar jag oftast hur f-n sådana förare tänker. Tycker han (alltid en han!) att jag ska bromsa in och avbryta? Eller? Med den siktsträckan jag hade bakåt när omkörningen påbörjades finns ingen möjlighet att han kan ha blivit överraskad (om han inte är ruskigt närsynt). Är det inte rimligt att denne förare borde kunnat släppa av lite och gå ned från 130+ till 100 och inte komma så himla nära? Ska inte hänsyn tas från alla håll? Jag talar här INTE om att kasta sig ut för omkörning som någon sorts kamikaze-pilot framför annalkande bilprojektiler, utan planerade manövrer med god uppsikt bakåt. Och vad uppnås med att stödda sig med alla extraljusen?
Kort sagt: Jag menar att jag (och säkert många andra i liknande situationer) tar hänsyn genom att kolla bakåt innan man påbörjar en omkörning och avstår från att skrämma någon som kommer fort i vänsterfilen, MEN ibland är hastighetsskillnaden så stor, att det inte går att bedöma rätt och man hinner helt enkelt inte undan innan man blir upphunnen. Ska då inte den snabbare föraren visa hänsyn och slå av lite för att inte provocera fram en risksituation (för det första) och ska han inte avstå från att försöka skrämma sig fram?
Tacksam för synpunkter.
Om man befinner sig på en sträcka med 90 eller 100 som maxfart och ligger ungefär i den farten och kommer ifatt en långtradare som (händer ibland...) håller sina 80, så vill man oftast köra om. Kanske utan att själv gå för mycket över tillåten fart. Man tittar i backspegeln och konstaterar några hundra meter utan annalkande fordon och påbörjar då sin manöver enligt konstens alla regler. När man kommit i jämnhöjd med dragstången så visar det sig att kompisen som låg en bra bit bort är strax bakom (alldeles för nära i den farten...) och försöker skapa solbränna i nacken på en med frenetiskt blinkande helljus.
När jag råkar ut för detta undrar jag oftast hur f-n sådana förare tänker. Tycker han (alltid en han!) att jag ska bromsa in och avbryta? Eller? Med den siktsträckan jag hade bakåt när omkörningen påbörjades finns ingen möjlighet att han kan ha blivit överraskad (om han inte är ruskigt närsynt). Är det inte rimligt att denne förare borde kunnat släppa av lite och gå ned från 130+ till 100 och inte komma så himla nära? Ska inte hänsyn tas från alla håll? Jag talar här INTE om att kasta sig ut för omkörning som någon sorts kamikaze-pilot framför annalkande bilprojektiler, utan planerade manövrer med god uppsikt bakåt. Och vad uppnås med att stödda sig med alla extraljusen?
Kort sagt: Jag menar att jag (och säkert många andra i liknande situationer) tar hänsyn genom att kolla bakåt innan man påbörjar en omkörning och avstår från att skrämma någon som kommer fort i vänsterfilen, MEN ibland är hastighetsskillnaden så stor, att det inte går att bedöma rätt och man hinner helt enkelt inte undan innan man blir upphunnen. Ska då inte den snabbare föraren visa hänsyn och slå av lite för att inte provocera fram en risksituation (för det första) och ska han inte avstå från att försöka skrämma sig fram?
Tacksam för synpunkter.