- fre 29 nov 2013, 22:25
#810082
Frånsett de politiska undertonerna, som jag inte analyserar nu, så vill jag lägga till ett par saker: Stockholm (ursäkta mig ni som inte har med stan att göra...) är en stor arbetsplats. Jag bor nästan 30 km utanför, men jobbar inom tullarna. De gånger jag kör in till jobbet är lätt räknade, för med kontorsarbetstider ger det en idiotisk kvot mellan resa och jobb; det går betydligt fortare att åka kommunalt. MEN dessa få gånger man av någon orsak ska ha bilen tillgänglig, så är ju några under vintern och då måste man ju hantera aktuellt väglag.
1. Saltat till idiotläge: Ingen direkt halkfara, men sååå dålig sikt oavsett torkarblad och spolarvätska; sämre grepp än på regnvåt vägbana, alla kör som om det vore sommarväglag.
2. Snösvängen tagen på sängen och inget gjort: Snö, is och elände. Folk åker åt skogen men man klarar sig bra om man tar det lugnt. Tyvärr blir det oftast totalstopp på de större lederna pga nån skitsak, sällan allvarliga skador. Långdraget elände om några danska långtradare är inblandade. Ordningen återställd från morgonen lagom till eftermiddagstrafiken börjar igen...
3. Tempen sjunker till under -10°C och de saltade vägarna fryser. Vanebilisterna kan få otrevlig överraskningar, men om man tar det lite lugnt går det bra.
4. Svartis. Upptäcks ofta med en liten sladd och sedan tar man det endera lugnt och kommer fram, eller skiter i varningen och åker i diket.
Allt ovanstående går att hantera med både dubbar och dubbfritt, om man har förmågan att besluta sig för att ta det lugnt och kanske komma försent (om man varit optimistisk med starttiden...). Nästa gång tar man till lite extra tid.
Många bilister, inte bara stockholmare, har någon sorts grundinställning att allt ska fixas åt dem, de har rätt till halkfria vägar eller nåt, utan att själva behöva tänka och planera. Man ska inte behöva hastighetsanpassa - jag har ju en tid att passa! Denna idealsituation kommer aldrig att uppstå.
1. Saltat till idiotläge: Ingen direkt halkfara, men sååå dålig sikt oavsett torkarblad och spolarvätska; sämre grepp än på regnvåt vägbana, alla kör som om det vore sommarväglag.
2. Snösvängen tagen på sängen och inget gjort: Snö, is och elände. Folk åker åt skogen men man klarar sig bra om man tar det lugnt. Tyvärr blir det oftast totalstopp på de större lederna pga nån skitsak, sällan allvarliga skador. Långdraget elände om några danska långtradare är inblandade. Ordningen återställd från morgonen lagom till eftermiddagstrafiken börjar igen...
3. Tempen sjunker till under -10°C och de saltade vägarna fryser. Vanebilisterna kan få otrevlig överraskningar, men om man tar det lite lugnt går det bra.
4. Svartis. Upptäcks ofta med en liten sladd och sedan tar man det endera lugnt och kommer fram, eller skiter i varningen och åker i diket.
Allt ovanstående går att hantera med både dubbar och dubbfritt, om man har förmågan att besluta sig för att ta det lugnt och kanske komma försent (om man varit optimistisk med starttiden...). Nästa gång tar man till lite extra tid.
Många bilister, inte bara stockholmare, har någon sorts grundinställning att allt ska fixas åt dem, de har rätt till halkfria vägar eller nåt, utan att själva behöva tänka och planera. Man ska inte behöva hastighetsanpassa - jag har ju en tid att passa! Denna idealsituation kommer aldrig att uppstå.