joel80 skrev:Om du med "tydligt språk" menar att d t gick extremt snabbt håller jag med! Från 1950-1963 gick det från väldigt få till 1.5mijoner bilar! 1963 var vi ca 7.6miljoner i Sverige. Skulle vilja säga att det verkligen var en disruptiv utveckling!
Mot bakgrund av vad vi alla redan visste sedan länge (att personbilen snarare än hästen är ett dominerande fortskaffningsmedel i Sverige idag och att det numera bara går drygt två invånare på varje bil) är det förstås inte det minsta uppseendeväckande att antalet bilar ökade snabbt någonstans på vägen. Alltså var det inte det jag tänkte på.
Mot bakgrund av vad Seba låter påskina är det däremot rätt uppseendeväckande att det i Sverige knappt fanns några bilar alls 1913. Om den amerikanska situationen det året fortfarande var väldigt långt från någon dominans för bilen (ungefär en bil på 100 invånare, ungefär en häst per fem invånare) hade utvecklingen i Sverige knappt ens börjat. Faktum är att vi tio år senare, 1923, fortfarande inte hade nått den amerikanska per capita-nivån för bilar från 1913. År 1923 var fortfarande bara 37 823 personbilar registrerade i Sverige (vilket råkar vara ungefär samma antal som de laddbara bilarna svarar för idag). Ännu mer uppseendeväckande är att den bild Seba försöker förmedla, och som du uppenbarligen gick på, är att den inte heller är det minsta representativ för USA som helhet. Så snart man rörde sig utanför New York City och andra storstadskärnor var personbilen i själva verket en ungefär lika sällsynt företeelse i USA 1913 som laddbara bilar är i Sverige idag.
Vari ligger förresten det disruptiva i den svenska utveckligen 1950-1963? Räcker det med att en utveckling helt enkelt går fort för att den skall sägas vara "disruptiv"? Varför kan vi då inte kalla den något som bara syftar just på snabbheten, t.ex. att den är explosiv, går med raketfart eller något i den stilen? Om det krävs något mer än bara snabbhet, vad är det då som skall till för att utvecklingen skall sägas vara just "disruptiv"? Och exakt vad var detta något när det gäller expansionen av den svenska personbilsflottan 1950-1963?
joel80 skrev:Att det när det gällde bilar skedde på olika tider i olika delar av världen har ju troligen sina orsaker. Värden var inte i närheten så homogen som den är idag och ser vi på Sverige så var Sverige fattigt fram till efter kriget typ.
Världen är fortfarande extremt heterogen ifråga om välståndsfördelning. Det är mycket möjligt att klyftorna är större idag än de var då. Och nej, Sverige var inte fattigt till efter kriget "typ". År 1939 hade Sverige i själva verket den sjunde högsta BNPn per capita i världen. Inte heller var det några avgrundslika skillnader mellan de sju länderna i toppen. Det land som ledde BNP-ligan (USA) hade bara ca 14 procent högre BNP per capita än Sverige.
joel80 skrev:Idag har vi en mer gemensam världsekonomin samt import och export av nya varor och tekniker.
Stämmer. Men den bil som mer än någon annan bidrog till den tidiga expansionen av bilparken i början av 1900-talet, det vill säga T-Forden (som vissa år producerades i större antal än alla andra biltillverkares produktion sammantagen) exporterades tidigt. Man började också sätta ihop bilen utomlands redan 1911 och den kom att tillverkas i inte mindre än 13 länder, däribland två av våra nordiska grannländer: USA, Canada, Storbritannien, Tyskland, Argentina, Frankrike, Spanien, Danmark, Norge, Belgien, Brasilien, Mexico och Japan.
Min huvudpoäng är dock inte att Seba har fel bara ifråga om detta enskilda exempel, det vill säga när det gäller hur fort bilen slog ut hästen och implikationerna av denna historiska utveckling i nuet. Min huvudpoäng är att han driver en tes där han plockar russinen ur kakan ("cherry-picking" på engelska), det vill säga ensidigt väljer ut exempel som passar tesen utan att resa den kritiska frågan om hur representativa och generaliserbara dessa exempel är. Normalt sett är jag totalallergisk mot den typen av framställning. I det här fallet tycker jag den trots allt kan gå för sig eftersom de utvecklingstendenser han pekar på förtjänar uppmärksamhet och hans rapport, via diskussion och eftertanke, kanske kan bana väg för en mer nyanserad syn.
Men det gäller att vara på sin vakt när man träffar på tesdrivare som Seba. Låt mig ta ytterligare ett exempel. Seba skrattar ut stackars Kodak och anför det som typexempel på hur stora etablerade företag missar tåget i "disruptiva" brytningstider genom sin oförmåga att förutse och leda utvecklingen. Och han har förvisso helt rätt i att Kodaks bokslut var alldeles förträffligt år 2000 samtidigt som företaget gick i konkurs bara 12 år senare. Men berodde det verkligen på Kodaks oförmåga att förutse och leda utvecklingen av den "digitala" kamerasensorn (som i själva verket i vissa avseenden är mer analog än film).
- By Lehto
- By apersson850
- By Erik Å