- mån 26 sep 2011, 12:18
#570440
Min vänstra hand skakade lätt av upphetsning då jag förde den mot förardörrens handtag. Jag omslöt handtaget försiktig och nästan omedelbart låstes bildörrarna automatiskt upp.
- "Cyber!" tänkte jag i mitt lätt upphetsade sinne och öppnade långsamt upp bildörren.
Jag hesiterade för en kort stund när min blick mötte inredningen för allra första gången. De läderbeklädda sportstolarna, de blå mätartavlorna och sportpedalerna tycktes viska till mig "Tag mig här och nu - dunka mig gul och blå!"
Den ljuvliga nybilsdoften kom emot mig som en lätt bris och jag försökte förtränga nattens mardröm om Bilia-personalens "pruttfest" i bilen kvällen innan leverans.
Jag gled sakta ned i förarsätet och efter ett par sekunders trixande med inställningarna satt jag där bekvämt i en perfekt körställning där det kändes som om stolen var formgjuten enkom för mig.
Med "Tio i två" greppet fattade jag ratten - samlade mina tankar en kort stund innan jag tryckte ned bromspedalen - sträckte min högra hand och pekfinger mot knappen märkt START/STOP ENGINE. Jag drog ett djupt andetag och tryckte in knappen...
Motorn och all elektronik vaknade till liv och på 7 tums skärmen kunde jag se Volvo logotypen uppenbara sig.
Jag testade ett par gånger att varva ur motorn och njöt varenda sekund av att för första gången höra den besinningslöst vråla med hjälp av sina 329 hästkrafter.
Innan jag gav mig iväg fick jag hjälp med att aktivera min VOC, para ihop min iPhone, en kort genomgång av RTI och Driver Support systemen med mera.
En stund senare var det dags att göra det som jag så länge väntat på: Jag förde växelspaken till Drive-läget, släppte på bromsen och lät bilen ta mig på vår första tur tillsammans.
Resan började lite trevande då vi båda två var lite ovana med varandra men efter en stunds fumlande började människa och maskin interagera tillsamman som en enhet i perfekt harmoni.
Sportchassit var extremt välbalanserat för min smak och hon följde omedelbart min minsta vridning på ratten utan att protestera eller tappa fotfästet.
Jag styrde vår resa norrut på E4:an där vi slutligen kunde börja utforska varandra till fullo
Jag testade flera gånger att ge henne vad hon tål genom att från 90 km/h trycka plattan i mattan och hon svarade blixtsnabbt genom sitt ursinniga vrål och formligen explodera av kraft som sköt oss fram med en enorm acceleration.
Vridet och kraften tycktes aldrig ta slut och hon kved åt mig att fortsätta att hålla gaspedalen nere till tidernas ände men jag fegade oftast ur kring 200 knyck även fast hon tycktes vara omättlig och hade oceaner av kraft kvar att ge.
Väl om norr om Uppsala hade denna skapelse av kött, blod, gummi och metall blivit ett med varandra och nådde njutningar av orgasmiska proportioner då vi flög fram genom Upplandsslätten.
Strax söder om Gävle var jag både mental och psykiskt utmattad och vi stannade till för att ge mig chansen att återhämta mig för att ånyo kunna orka ge henne en minst lika kraftfull om än dock kärleksfull behandling på vägen tillbaka.
Medan jag jag stod där i det vackra höstvädret och drack en kopp kaffe lät jag blicken vandra över hennes vackra yttre. De kurviga formerna och den aerodynamiskt fulländade karossen var en fröjd för mina ögon och som balsam för själen. Till och med backspeglarnas silverfärgade kåpor matchade till den i övrig bronslackerade bilen.
Hemresan gick i ungefär samma stil där hon, likt på ditvägen, var fortfarande lika omättlig.
Sammanfattningsvis: En förbannat trevlig bil - gränsande till galenskap, med en otroligt varvvillig T6:a i Polestarutförande som har vrid och acceleration som gränsar till det synes oändliga.
Åkkomfort med avseende på stolar, vägljud och chassistyvhet är vad man förvänta sig av en Volvo av denna klass - helt perfekt.
"Kärleken är evig - det är bara objektet som skiftar"
/Ove
P.S. Funderar starkt att flytta min säng till garaget nu under smekmånaden :)
- "Cyber!" tänkte jag i mitt lätt upphetsade sinne och öppnade långsamt upp bildörren.
Jag hesiterade för en kort stund när min blick mötte inredningen för allra första gången. De läderbeklädda sportstolarna, de blå mätartavlorna och sportpedalerna tycktes viska till mig "Tag mig här och nu - dunka mig gul och blå!"
Den ljuvliga nybilsdoften kom emot mig som en lätt bris och jag försökte förtränga nattens mardröm om Bilia-personalens "pruttfest" i bilen kvällen innan leverans.
Jag gled sakta ned i förarsätet och efter ett par sekunders trixande med inställningarna satt jag där bekvämt i en perfekt körställning där det kändes som om stolen var formgjuten enkom för mig.
Med "Tio i två" greppet fattade jag ratten - samlade mina tankar en kort stund innan jag tryckte ned bromspedalen - sträckte min högra hand och pekfinger mot knappen märkt START/STOP ENGINE. Jag drog ett djupt andetag och tryckte in knappen...
Motorn och all elektronik vaknade till liv och på 7 tums skärmen kunde jag se Volvo logotypen uppenbara sig.
Jag testade ett par gånger att varva ur motorn och njöt varenda sekund av att för första gången höra den besinningslöst vråla med hjälp av sina 329 hästkrafter.
Innan jag gav mig iväg fick jag hjälp med att aktivera min VOC, para ihop min iPhone, en kort genomgång av RTI och Driver Support systemen med mera.
En stund senare var det dags att göra det som jag så länge väntat på: Jag förde växelspaken till Drive-läget, släppte på bromsen och lät bilen ta mig på vår första tur tillsammans.
Resan började lite trevande då vi båda två var lite ovana med varandra men efter en stunds fumlande började människa och maskin interagera tillsamman som en enhet i perfekt harmoni.
Sportchassit var extremt välbalanserat för min smak och hon följde omedelbart min minsta vridning på ratten utan att protestera eller tappa fotfästet.
Jag styrde vår resa norrut på E4:an där vi slutligen kunde börja utforska varandra till fullo
Jag testade flera gånger att ge henne vad hon tål genom att från 90 km/h trycka plattan i mattan och hon svarade blixtsnabbt genom sitt ursinniga vrål och formligen explodera av kraft som sköt oss fram med en enorm acceleration.
Vridet och kraften tycktes aldrig ta slut och hon kved åt mig att fortsätta att hålla gaspedalen nere till tidernas ände men jag fegade oftast ur kring 200 knyck även fast hon tycktes vara omättlig och hade oceaner av kraft kvar att ge.
Väl om norr om Uppsala hade denna skapelse av kött, blod, gummi och metall blivit ett med varandra och nådde njutningar av orgasmiska proportioner då vi flög fram genom Upplandsslätten.
Strax söder om Gävle var jag både mental och psykiskt utmattad och vi stannade till för att ge mig chansen att återhämta mig för att ånyo kunna orka ge henne en minst lika kraftfull om än dock kärleksfull behandling på vägen tillbaka.
Medan jag jag stod där i det vackra höstvädret och drack en kopp kaffe lät jag blicken vandra över hennes vackra yttre. De kurviga formerna och den aerodynamiskt fulländade karossen var en fröjd för mina ögon och som balsam för själen. Till och med backspeglarnas silverfärgade kåpor matchade till den i övrig bronslackerade bilen.
Hemresan gick i ungefär samma stil där hon, likt på ditvägen, var fortfarande lika omättlig.
Sammanfattningsvis: En förbannat trevlig bil - gränsande till galenskap, med en otroligt varvvillig T6:a i Polestarutförande som har vrid och acceleration som gränsar till det synes oändliga.
Åkkomfort med avseende på stolar, vägljud och chassistyvhet är vad man förvänta sig av en Volvo av denna klass - helt perfekt.
"Kärleken är evig - det är bara objektet som skiftar"
/Ove
P.S. Funderar starkt att flytta min säng till garaget nu under smekmånaden :)
Senast redigerad av 8 Friman, redigerad totalt 0 gång.
-)
- By least
- By StefanN
- By VolvoB20
- By lennarte