Funk skrev:Jag ber helt ärligt och uppriktigt om ursäkt för felformuleringen, det är inte argument som saknas eller tryter, dom har du och använder dem strålande. Fast jag känner fortfarande att en del benämningar och tillmälen är onödiga..
Jag vet att du har rätt på ett par punkter, dock har ingen mig veterligen lyckats bevisa att lagstiftningen, och då specifikt sänkningen, verkligen lett till minskat antal olyckor. Och däri ligger problemet, jag vill veta hur det ligger till innan jag tycker vi gjorde rätt då vi sänkte.
/Thomas
Förvisso pekas här på ett angeläget spörsmål - frågan i vad mån olyckorna minskat med sänkningen av promillegränsen. Den mer generella frågan blir ju vilka olycksfrekvenser som blir resultat av olika gränsnivåer.
Här finns saker att ha i åtanke. Gränsvärdet är egentligen bara en extra direktväg till fällande dom för rattfylleri. Den som vållar en olycka eller på annat sätt visar sig köroduglig PÅ GRUND AV alkoholpåverkan fälls för rattfylleri även vid promilletal under gränsvärdet - enligt den s k trafikbrottslagen. Men det kan vara svårt för åklagaren att visa att olyckan berodde just på alkoholen, men om läkarundersökning visar vinglighet eller fumlighet så är det möjligt.
Om olyckornas frekvens t ex minskat efter gränsvärdessänkningen så är detta med dagens utredningsmetodik nästan omöjligt att koppla till sänkningen. Det finns många faktorer som påverkar olycksfrekvensen. För att renodla alkoholeffekten skulle polisen behöva samla in statistik över alkoholhalter vid alla trafikolyckor. Vad jag förstår sker så inte nu. Dels kallas inte polis till alla olyckor, odh där polis tillkallas så sker ingen alkoholmätning om blåsprovet utfaller negativt. Man borde ta reda på siffervärdet direkt. Om det blir positivt görs en noggrannare mätning efter en tid som varierar väldigt med omständigheterna och vars resultat har föga att göra med den alkoholhalt som eventuellt orsakade olyckan.
Den som efter en trafikolycka blåser positivt och som efter en lång transporttid mäts noggrannare och sedan, efter avdrag för rättsäkerhetsmarginaler både hos polisen och hos SKL, åsätts en halt av 0.19 promille åtalas inte för rattfylleri fastän halten vid trafikolyckan kan ha varit 0.30. Att döma av rön från flygmedicinen ligger gränsen 0.2 promille för högt. Kanske inte så att man vinglar eller krockar i första korsning, ens passagerare kanske t o m tycker det flyter på ovanligt jämnt och bra. Men tolkningen av trafikmiljöer och den subtila matchningen av dessa mot erfarenhetsbasen från kanske hundra tusen körda mil blir mindre effektiv. Ingen nollvision, inte ens med trafikens självmord borträknade, kommer att uppfyllas om man inte går så långt man kan på alla fronter för att minska risker, och alkoholen är en sådan. Den svenska rattfyllerigränsen är satt som rimlig med hänsyn till andra länders nivåer. Att alkoholrestriktionerna inom flyget är hårdare kan vara värt att tänka på. Det är inte för att trakassera piloterna.