[volvofantast]

Varför inte en v70n ?

[johanpohan]

Du bör även ha i åtanke att dessa bilar har många år på nacken, vilket kan innebära oväntade reparationer.
Ofta har de även rullat många, många mil...

https://www.bytbil.com/varmlands-lan/pe ... 5-11016250

https://www.bytbil.com/skane-lan/person ... 0-11315112

https://www.bytbil.com/sodermanlands-la ... 6-11327611

S60 kanske..?

https://www.bytbil.com/orebro-lan/perso ... 0-11377795

V50, dock svårt att hitta hyfsade för max 30'...

https://www.bytbil.com/stockholms-lan/p ... 1-11340081

OHH tack för alla fina tips här. Helt underbara!!

[johanpohan]

Varför inte en v70n ?

Jodå, V70:n går bra :D

[W.A.P.E.]

850 glt är en klassiker

[SBergdahl]

En s60 eller S80 I bra skick borde rymmas inom budgeten. De är billigare än kombialternativen begagnade eftersom det finns en större marknad för kombis.

Annars är 850 med 170 hk motorn en rätt kul bil i och med att den väger betydligt mindre än de nyare alternativen.

[Micce1980]

S60 är ju fortfarande en rätt modern bil även till ytan sett, speciellt om den är nedlackerad och med lackerade lister, var nära att köpa en av de sista årsmodellerna när vi letade bil i våras, frugan ville dock prompt ha kombi

S80 får man ju sjukligt mycket bil för pengarna, de har formligen rasat i pris i vårt kombipilska land, speciellt när dieselhysterin satte fart :)

V50/S40II krånglar inte mer än andra, de första årsmodellerna har vissa "störande" elfel samt att de är känsliga för svagt batteri. Ägandekostnaderna är i sämsta fall som att äga en V70n. Hade ni kanske en 1.6d eller 2.0d? De förefaller för mig ha så många problem att jag inte ens tagit i dem med tång. Rekommenderar att leta efter en Momentum så får du lite trevliga saker i den med, Kinetic duger bra men framförallt får man bättre billjud med den förstnämnda.

C30 är ju annars en trevlig bil, hade gärna haft en i garaget.

De andra du föreslår är enligt mig dock dels omoderna men framförallt inte speciellt roliga att köra, C70 undantaget då.

PS: Har du redan köpt bil? http://www.jagrullar.se/forum/viewtopic ... 8&t=138172

[Familjebilen]

God kväll!

Kul att du är bestämd med att införskaffa en Volvo. Det tycker jag är helt rätt val, sedan jag själv också är såld och fullkomligt förälskad i Volvo.

Av de modeller du nämner har jag själv ägt några av dem (och äger för nuvarande två stycken). Följaktligen tänkte jag att jag kan delge min åsikt om respektive modell för att kanske kunna ge dig någon form av kunskap i vad du kan tänkas vilja köpa när det väl blir dags.

De modeller jag har haft eller har i min ägo är följande:

- En Volvo 740 2.3 GL (fyradörrars, således '744', även om det inte är helt korrekt beteckning) från år 1991 med tändsystemet från Retina.
- En Volvo 940 2.3 LTT (femdörrars, således '945') från år 1996.
- En Volvo S70 2.3 T5 från år 2000.
- En Volvo S40 1.9 T4 från år 1998.

Min tanke är att jag kan presentera lite allmänt om vad jag tycker och tänker om dem samt en kortare historia om respektive bil. Huruvida historierna hjälper dig kan jag inte svara på, men jag tycker att det är kul att skriva. Förhoppningsvis finner du någonting något så när matnyttigt.

Volvo 740, årsmodell 1991:

På ett födelsedagskalas för ett av mina syskon blev jag erbjuden att titta på en bil sedan mina farföräldrars granne, den dåvarande ägaren, hade en 740 stående på sin uppfart. Den hade inte varit i trafik på tre års tid, men hade regelbundet startats för att inte låta motorn helt och hållet rosta samman. Utseendemässigt sett var den fräsch, ytterst rostfri och såg väl omhändertagen ut. Den hade ägts av vederbörande sedan år 1993 och den här mannen var över 70 år gammal när jag tittade på den.

En inspektion gjordes och den såg fin ut. Jag var emellertid ytterst osäker på om jag över huvud taget kunde klä mig i rollen som en Volvoägare, än mindre en som körde runt i en Volvo 740. Förvisso hade jag tidigare gått på fordonsprogrammet och umgåtts väldigt mycket med typen av människor som gärna körde runt i 'böttsänkta' 740, men jag såg mig knappast själv som en av dessa.

Köpet blev till sist av. Det här blev min första (nästan) riktiga bil; min mor skrev sitt namn på papperna, min far räckte över sedeln som en form av gåva till mig. Ägaren ville bara bli av med den och önskade att den kom till någon som kunde få den i trafik igen. Vid sista besiktningen hade höger länkarm blivit underkänd på grund av rostskador. Den symboliska summan satte han till 500 kronor vid försäljningsögonblicket. I denna oansenliga summa ingick dessutom helt nya vinterdäck på mer eller mindre nya plåtfälgar.

Bromsarna hade av naturliga skäl rostat ihop, men likväl kunde jag köra bilen hem, de två milen det innebar. Det rök och luktade bränt från skivorna och beläggen, men den gamle slitvargen tog sig hela vägen till slutdestinationen.

Några dagar senare körde jag den till en väns verkstad och där gav jag mig på följande:

- Renovering av bromsarna (packningar byttes ut och kolvarna samt oken slipades och honades; bromsslangar fram byttes; bromssystemet luftades)
- Länkarmen byttes ut mot en bättre begagnad
- En service gjordes

Efter luftningen fick jag ändock inte ordning på känslan i pedalen. Det visade sig att också huvudbromscylindern hade gett upp, varför den byttes. Systemet luftades åter en gång och bilen besiktigades. Där visade det sig att spindelleden på höger sida och styrleden på vänster sida hade sett sina bästa dagar. Inom kort byttes båda styrleder och båda spindelleder och bilen gick igenom utan fler anmärkningar.

En månad senare tog kolet i generatorn slut. Detta byttes, men utöver det fungerade bilen fläckfritt. Sammantaget var det en fantastiskt pålitlig bil som var både skön att köra och kändes väldigt enkel.

+ Bekväm
+ Pålitlig
+ Enkel
+ Lätt att komma över reservdelar till vettiga priser
(+ Bakhjulsdriven, om du tycker att det är kul att sladda)

- Tämligen tråkigt utseende
- Drar mycket bränsle i förhållande till den effekt som ges
- Väldigt slöa (framför allt de med sugmotor)

Volvo 945:

Jag tröttnade omsider på min 740. Min största dröm och önskan var att ha en helt egen bil, en jag hade köpt själv för egna intjänade pengar, och som jag dessutom själv stod som ägare för. Sedan min tid med min 740 hade en form av förälskelse utvecklats... för jag köpte till och med en 'Fuck you - I drive Volvo'-tröja på en festival, bisarrt nog.

När Blocket genomsöktes stod det klart att jag skulle ha en ny Volvo. Helst ville jag ha bakhjulsdrivet, men jag ville inte köpa en till 740. Valet föll därför på 940 och jag kollade annonser dag och natt. Till sist kunde jag finna en i närheten och jag bestämde med säljaren att jag skulle komma senare under dagen. När jag precis hade slutat skolan och skulle göra mig redo för att åka dit, blev jag informerad om att han i dåvarande stund väntade på att en annan köpare skulle komma och titta på bilen innan jag skulle hinna fram.

En irritation föll ovanifrån och tryckte mig ned mot marken. Jag hade ju dels redan bestämt med säljaren att jag skulle komma dit, dels redan bokat med min bästa vän att vi skulle köra. Nåväl - jag ska fan i mig ha en bil i dag, och det är inte förhandlingsbart. Men den där då...? tänkte jag. Den kanske kunde vara något, mindes jag och såg bilder i huvudet av en annan 940 som fanns en bit längre i väg. Men jag vet inte, grubblade jag. Trots allt saknade den ju katalysator, besiktningen skulle gå ut inom tre månader, den såg inte lika fräsch ut på bilderna och... alltså jag vet inte, eller jag ringer killen.

Jag ringde säljaren och vi bestämde att jag skulle komma och kika på den. Vad som behövdes för att övertyga mitt inre var att fordonet i fråga var utrustat med flertalet motormodifikationer, däribland större turbo, tretums avgassystem, öppet sportluftfilter, 531-topplock, annan kamaxel och så vidare.

Vi anlände till platsen och bilen såg inte ut som någon utställningsbil på utsidan. Den stack bokstavligen inte ut någonting - exteriören var helt och hållet original, förutom kapade fjädrar. Till och med plåtfälgar satt på den. Men jösses Amalia - under motorhuven visade sig något annat; ägaren hade totalrenoverat precis allting därunder, verkligen allting. Varenda detalj var åtgärdad. Allting - såväl på ut- som insida av motorn - var blästrat. Kamrem, spännrullar, vattenpump, packningar, bultar, tätningar med mera hade bytts ut i en form av vinterprojekt. Turbon var helt nymonterad.

Bilen provkördes och jag hamnade i extas. Redan när jag startade motorn och hörde mullret insåg jag att jag skulle köra hem i det här fordonet. Och så blev också utfallet, för jag genomförde köpet och ångrade det inte en sekund. Under de knappa tre månaderna jag körde med den innan det blev vinter (bilen stod avställd på grund av att besiktningstiden löpte ut och jag hade dessutom inte råd med vinterdäck) fungerade den perfekt. Endast vid ett tillfälle var den svårstartad och det visade sig bero på tändstiften.

Den besiktigades senare under våren efter att flertalet saker bytts eller monterats. Besiktningen gick väl så där dock. Åtta tvåor fick jag utskrivet på ett papper. De flesta rörde fjädrar och stötdämpare eftersom jag chansade med kapade fjädrar. Några gick åt till avgasröret (och dess läckage) och resten till att SRS-lampan inte tändes vid start. Till sist fick jag dock igenom den och därefter fungerade den helt utan problem.

+ I mångt och mycket samma fördelar som 740 har
+ Lättrimmade motorer (om de har turbo)
+ Något modernare än 740
+ Underbar växellåda (M90)
+ Jäkligt sköna säten

- Relativt omoderna för att vara årsmodell 1995 till 1998
- En av de fulaste originalrattarna som jag känner till
- Också dessa är bränsletörstiga
- Min rostade en aning (höger passageraredörr framtill, skärmkanterna bak, balkar baktill i underredet), men om det här är modellspecifikt eller bara något som förekom på min låter jag vara osagt

Volvo S70:

Jag kan bara säga ett ord: Enastående!

Det här är den bästa bilen jag har haft någonsin, och över huvud taget har kört. Förmodligen är det för att bilen i fråga är min älskling här i världen, och hade jag kunnat, hade jag också gift mig med den. Det är alltså en S70 från år 1999, men den är kallad årsmodell 2000. Motorn är en 2.3-liters femcylindrig fulltrycksturbo, T5. Gasspjället av den elektriska varianten - de har en tendens till att ge upp efter ett par tusen körda mil - är utbytt på min och bilen har i skrivande stund rullat strax över 30 000 mil.

Den köptes för lite över ett år sedan och jag har på dessa 12 månader plöjt ned närmre 80 000 kronor på den. Den här summan är dock närmst uteslutande på sådant som inte är delar som har gått sönder. Jag har bytt ut nästan allting i chassit och bromssystemet och de allra flesta delarna är uppgraderade till sport- eller eftermarknadsdelar (Powerflex, coilovers, större bromsar och så vidare), lagt avsevärda pengar på saker som klarglasstrålkastare, fälgar med nya däck och så fortsätter det. Den är vidare optimerad hos BSR med steg 3, avgassystemet är hemmabyggt av mig själv (tretums från turbon, racingkatalysator och en dämpare) och dylikt.

Ges jag tillåtelse att rekommendera någon bil alls, så är det en Volvo S70 med lättrycksturbo eller T5-motorn. Du kommer inte att ångra dig om du hittar en i gott skick. Jag älskar min bil så mycket, att jag nästan blir skrämd av mig själv till och från. Jag bara... älskar den, att köra den, skruva med den, umgås med den, titta på den, tänka på den... och egentligen är det 'henne', för jag tycker att det är alltför opersonligt att använda pronomenet 'den' när det rör sig om en så god vän som min bil är, så det får bli en 'hon'.

+ Utseendet, om det piffas till en aning (och det räcker, i mitt tycke, med det här: en grundlig polering och vaxning, mörktonade rutor, XC-grill, strålkastare från C70 tillsammans med USA-blinkers av klarglasmodell och klarglasskärmblinkers, R-front, 18- eller 19-tums fälgar, ett kromat utblås och sedan eventuellt en R-vinge. Där har du enligt mig ett perfekt recept på en snygg och stilren Volvo S70)
+ Hållbarheten och pålitligheten (min har inte strulat mer än en gång på ett år och över 3 000 körda mil. Vad som hände var att den inte riktigt ville gå rent efter att ha startat den, varefter jag lät den stå ett dygn och sedan har den inte uppvisat några bekymmer efter det här)
+ Tillgång till reservdelar
+ En modern bil, som likväl är enkel att skruva med (betydligt mer modern än vad 740 och 940 är exempelvis)
+ Med årsmodell 1999 och framåt kan du koppla upp dig mot VIDA DICE (och med 1996 till 1998 kan du använda dig av VOL-FCR)
+ Rostar lite
+ Sköna motorer (åtminstone turbomodellerna) med fantastiskt motorljud
+ Grymt bekväma att köra långt i och detta utan att få ont i ryggen
+ Enligt mitt tycke stilren interiör

Köp en sådan här om du vill ha något äldre men samtidigt inte alltför gammalt. Leta gärna efter en T5 i gott skick!

Volvo S40

Här gjorde jag en chansning, vill jag lova. Min S70 ska ställas av inom kort och vinterförvaras; dels för att hon ska piffas upp inför nästa sommar, dels eftersom jag inte vill köra henne vintertid efter allt jag har gjort på henne. Men då jag har börjat att studera på annan ort och följt efter studierna vad gäller boende, men trots detta inte släppt en tjänst jag har i min hemstad, nödgades jag att införskaffa en ny bil till följd av pendlingen.

Att köpa en Volvo var givet. Faktiskt gick jag i funderingarna om att köpa något annat märke, men jag kunde bara inte se mig själv köra i någonting som inte pryddes av ett Volvo-märke i grillen (även om det på just denna bil faktiskt har trillat av, ironiskt nog). Flertalet forumtrådar luslästes och jag insåg att Volvo S- och V40 av FAS 1-modeller hade en del tveksamheter. Också min far utbrast när jag nämnde att jag hade hittat en bil som hette just 'Volvo S40 T4 1998', att 'det där är ju bara skitbilar'.

Nej, tänkte jag. Jag ska minsann försöka mig på att äga en sådan, för man ser ofta dem rullande ute på vägarna. Så dåliga kan de väl ändå inte vara?

Jag och min far åkte i väg för att titta på bilen. När vi kom dit stod den ensam under ett träd, övertäckt med löv och med en ledsam uppsyn. Kära nån, var min första tanke. Du ser inte så ståtlig och lycklig ut. En kille kom ut och mötte upp oss. Han frågade mig om min nya pärla såg lovande ut, men jag var inte i stånd att kunna svara helt sanningsenligt på det.

För att göra en lång historia kort så köpte jag bilen. Jag lovade mig själv att det skulle bli min nya slit-och-släng-pärla. Jovars, det var en Volvo, även om den inte var tillverkad i Sverige. Nej, den såg inte alltför vacker ut. Rost här och var, skärmkanter lackerade i fel färg, en allmänt skabbig bil och liknande ting, med skönhetsrepor och motsvarande. Men den var ju min, och jag fick den för ynka 6 000 kronor, och det var trots allt en T4, med svart skinninredning dessutom.

Efter två dygn började problemen. Det finns en tråd här på forumet om bilen. Startproblem och märklig gång. Jag nödgades att felsöka och byta/åtgärda/genomföra följande:

- En komplett service (oljan, samtliga filter och tändstiften hade sett sina bästa dagar)
- Termostatbyte
- Spolning av kylvätskesystemet och byte av kylarvätska
- Temperaturgivare
- Vevaxellägesgivare
- Tändkablar (tändspolar skulle också bytas, men de eftermarknadsspolar jag köpte ville inte alls fungera med bilen)

När det här hade bytts ut fungerade bilen igen, och gör det fortfarande. Den rullar på för fullt. Sedan detta skruvades med har också bromsskivor och bromsbelägg bytts ut mot nya. Herregud, insåg jag när jag skruvade isär allting. Hur i hela friden kan det här ha gått igenom en besiktning?

Jag har aldrig sett så dåliga skivor som de som satt bak. Bitar från skivorna gick att pilla loss. På samtliga fyra ok hade minst en av de två glidbultarna kärvat fast. I två av fallen så pass illa, att jag tvingades att banka loss dem med hammare. Damaskerna på båda bakre ok har spruckit, så oken ska bytas helt och hållet i sinom tid, till följd av att de ändå är så fruktansvärt rostiga och illa däran.

Hur som helst fungerar bilen nu och den rullar på. För varje dag som går tycker jag om den mer och mer, även om det klonkar, smäller och slår lite här och var när man kör.

+ En lite mindre bil (lättmanövrerad)
+ Relativt billig att äga
+ Drar minst av de jag har nämnt här (men min T4 drar ändock ganska mycket för att vara en 1.9-liters motor, och detta fastän jag för det mesta kör ECO-drive med den och inte trycker särskilt mycket på gasen)
+ Relativt moderna bilar (min har dessutom den stora färddatorn med digital bränslemätare, vilket jag personligen hatar, för jag vill ha en nål till det)
+ Finns fortfarande god tillgång till reservdelar

- ROST! (min är så galet rosigt på sina ställen, att det är helt sjukt)
- Liten och trång kupé (jag är 185 centimeter lång och jag tycker att förarsätet är alldeles för felplacerat i förhållande till instrumentpanelen och ratten; ratten är stor och går bara att manövrera genom höjning och sänkning, vilket enligt mitt tycke är idioti, eftersom det gör att mina knän slår i nederdelen av ratten om jag ska sitta bekvämt med benen och ha en, för ryggen, bekväm körställning. Problemet är bara att mina armar då är för korta för kunna sitta avslappnat och samtidigt hålla i ratten, åtminstone jämfört med min S70)
- Enligt mitt tycke en sämre bil att skruva med jämfört med både 740, 940 och S70. Konstruktionerna är inte lika enkla och robusta, men det är bara vad jag tycker. Ett exempel är bromssystemet, och då särskilt de bakre oken som på S- och V40 har gängade kolvar samt inbyggd handbroms.
- Handbromsen är ett gissel på dessa bilar. Antingen kärvar de, eller tar de dåligt, eller är det något annat problem.

Sammantaget vill jag säga att S70 känns mer som en riktig bil än vad S40 gör, även om jag faktiskt på något vis ändå uppskattar min lilla slit-och-släng-pärla. En Volvo 740 är i dag väldans omodern och en 940 är på gränsen till att dö ut också den. De två sistnämnda har dessutom stuckit avsevärt i pris de senaste tre åren, så jag skulle rekommendera dig att titta på S70 eller V70 av äldre årsmodell, eller - om du kan hitta en fin! - S- eller V40 av FAS 2-modell. Även om min S40 av FAS 1 tycks fungera just nu, anser jag inte att den är att rekommendera, för jag litar inte alls på den i samma utsträckning som med min S70... men sedan köpte jag å andra sidan den för en struntsumma. Ett finare exemplar uppvisar förhoppningsvis mindre problematik. S60 kan säkert också vara ett alternativ, som jag har sett nämns här.

Nej, jag säger en Volvo S70 eller V70 av årsmodell 1999 eller 2000 med T5-motorn, förutsatt att den har ett utbytt gasspjäll. Men så är jag inte opartisk heller. Ta bara mina rader som en funderare - inte ett slutgiltigt facit. Jag är ytterst subjektiv och vill inte framstå som någon allvetare eller expert, för jag är bara en vanlig medborgare med ett körkort som tycker om mina egna bilar.

Ha en underbar natt och hoppas att du blir nöjd med ditt bilköp! Förlåt för det långa inlägget. :D

[johanpohan]

Spoiler »

God kväll!

Kul att du är bestämd med att införskaffa en Volvo. Det tycker jag är helt rätt val, sedan jag själv också är såld och fullkomligt förälskad i Volvo.

Av de modeller du nämner har jag själv ägt några av dem (och äger för nuvarande två stycken). Följaktligen tänkte jag att jag kan delge min åsikt om respektive modell för att kanske kunna ge dig någon form av kunskap i vad du kan tänkas vilja köpa när det väl blir dags.

De modeller jag har haft eller har i min ägo är följande:

- En Volvo 740 2.3 GL (fyradörrars, således '744', även om det inte är helt korrekt beteckning) från år 1991 med tändsystemet från Retina.
- En Volvo 940 2.3 LTT (femdörrars, således '945') från år 1996.
- En Volvo S70 2.3 T5 från år 2000.
- En Volvo S40 1.9 T4 från år 1998.

Min tanke är att jag kan presentera lite allmänt om vad jag tycker och tänker om dem samt en kortare historia om respektive bil. Huruvida historierna hjälper dig kan jag inte svara på, men jag tycker att det är kul att skriva. Förhoppningsvis finner du någonting något så när matnyttigt.

Volvo 740, årsmodell 1991:

På ett födelsedagskalas för ett av mina syskon blev jag erbjuden att titta på en bil sedan mina farföräldrars granne, den dåvarande ägaren, hade en 740 stående på sin uppfart. Den hade inte varit i trafik på tre års tid, men hade regelbundet startats för att inte låta motorn helt och hållet rosta samman. Utseendemässigt sett var den fräsch, ytterst rostfri och såg väl omhändertagen ut. Den hade ägts av vederbörande sedan år 1993 och den här mannen var över 70 år gammal när jag tittade på den.

En inspektion gjordes och den såg fin ut. Jag var emellertid ytterst osäker på om jag över huvud taget kunde klä mig i rollen som en Volvoägare, än mindre en som körde runt i en Volvo 740. Förvisso hade jag tidigare gått på fordonsprogrammet och umgåtts väldigt mycket med typen av människor som gärna körde runt i 'böttsänkta' 740, men jag såg mig knappast själv som en av dessa.

Köpet blev till sist av. Det här blev min första (nästan) riktiga bil; min mor skrev sitt namn på papperna, min far räckte över sedeln som en form av gåva till mig. Ägaren ville bara bli av med den och önskade att den kom till någon som kunde få den i trafik igen. Vid sista besiktningen hade höger länkarm blivit underkänd på grund av rostskador. Den symboliska summan satte han till 500 kronor vid försäljningsögonblicket. I denna oansenliga summa ingick dessutom helt nya vinterdäck på mer eller mindre nya plåtfälgar.

Bromsarna hade av naturliga skäl rostat ihop, men likväl kunde jag köra bilen hem, de två milen det innebar. Det rök och luktade bränt från skivorna och beläggen, men den gamle slitvargen tog sig hela vägen till slutdestinationen.

Några dagar senare körde jag den till en väns verkstad och där gav jag mig på följande:

- Renovering av bromsarna (packningar byttes ut och kolvarna samt oken slipades och honades; bromsslangar fram byttes; bromssystemet luftades)
- Länkarmen byttes ut mot en bättre begagnad
- En service gjordes

Efter luftningen fick jag ändock inte ordning på känslan i pedalen. Det visade sig att också huvudbromscylindern hade gett upp, varför den byttes. Systemet luftades åter en gång och bilen besiktigades. Där visade det sig att spindelleden på höger sida och styrleden på vänster sida hade sett sina bästa dagar. Inom kort byttes båda styrleder och båda spindelleder och bilen gick igenom utan fler anmärkningar.

En månad senare tog kolet i generatorn slut. Detta byttes, men utöver det fungerade bilen fläckfritt. Sammantaget var det en fantastiskt pålitlig bil som var både skön att köra och kändes väldigt enkel.

+ Bekväm
+ Pålitlig
+ Enkel
+ Lätt att komma över reservdelar till vettiga priser
(+ Bakhjulsdriven, om du tycker att det är kul att sladda)

- Tämligen tråkigt utseende
- Drar mycket bränsle i förhållande till den effekt som ges
- Väldigt slöa (framför allt de med sugmotor)

Volvo 945:

Jag tröttnade omsider på min 740. Min största dröm och önskan var att ha en helt egen bil, en jag hade köpt själv för egna intjänade pengar, och som jag dessutom själv stod som ägare för. Sedan min tid med min 740 hade en form av förälskelse utvecklats... för jag köpte till och med en 'Fuck you - I drive Volvo'-tröja på en festival, bisarrt nog.

När Blocket genomsöktes stod det klart att jag skulle ha en ny Volvo. Helst ville jag ha bakhjulsdrivet, men jag ville inte köpa en till 740. Valet föll därför på 940 och jag kollade annonser dag och natt. Till sist kunde jag finna en i närheten och jag bestämde med säljaren att jag skulle komma senare under dagen. När jag precis hade slutat skolan och skulle göra mig redo för att åka dit, blev jag informerad om att han i dåvarande stund väntade på att en annan köpare skulle komma och titta på bilen innan jag skulle hinna fram.

En irritation föll ovanifrån och tryckte mig ned mot marken. Jag hade ju dels redan bestämt med säljaren att jag skulle komma dit, dels redan bokat med min bästa vän att vi skulle köra. Nåväl - jag ska fan i mig ha en bil i dag, och det är inte förhandlingsbart. Men den där då...? tänkte jag. Den kanske kunde vara något, mindes jag och såg bilder i huvudet av en annan 940 som fanns en bit längre i väg. Men jag vet inte, grubblade jag. Trots allt saknade den ju katalysator, besiktningen skulle gå ut inom tre månader, den såg inte lika fräsch ut på bilderna och... alltså jag vet inte, eller jag ringer killen.

Jag ringde säljaren och vi bestämde att jag skulle komma och kika på den. Vad som behövdes för att övertyga mitt inre var att fordonet i fråga var utrustat med flertalet motormodifikationer, däribland större turbo, tretums avgassystem, öppet sportluftfilter, 531-topplock, annan kamaxel och så vidare.

Vi anlände till platsen och bilen såg inte ut som någon utställningsbil på utsidan. Den stack bokstavligen inte ut någonting - exteriören var helt och hållet original, förutom kapade fjädrar. Till och med plåtfälgar satt på den. Men jösses Amalia - under motorhuven visade sig något annat; ägaren hade totalrenoverat precis allting därunder, verkligen allting. Varenda detalj var åtgärdad. Allting - såväl på ut- som insida av motorn - var blästrat. Kamrem, spännrullar, vattenpump, packningar, bultar, tätningar med mera hade bytts ut i en form av vinterprojekt. Turbon var helt nymonterad.

Bilen provkördes och jag hamnade i extas. Redan när jag startade motorn och hörde mullret insåg jag att jag skulle köra hem i det här fordonet. Och så blev också utfallet, för jag genomförde köpet och ångrade det inte en sekund. Under de knappa tre månaderna jag körde med den innan det blev vinter (bilen stod avställd på grund av att besiktningstiden löpte ut och jag hade dessutom inte råd med vinterdäck) fungerade den perfekt. Endast vid ett tillfälle var den svårstartad och det visade sig bero på tändstiften.

Den besiktigades senare under våren efter att flertalet saker bytts eller monterats. Besiktningen gick väl så där dock. Åtta tvåor fick jag utskrivet på ett papper. De flesta rörde fjädrar och stötdämpare eftersom jag chansade med kapade fjädrar. Några gick åt till avgasröret (och dess läckage) och resten till att SRS-lampan inte tändes vid start. Till sist fick jag dock igenom den och därefter fungerade den helt utan problem.

+ I mångt och mycket samma fördelar som 740 har
+ Lättrimmade motorer (om de har turbo)
+ Något modernare än 740
+ Underbar växellåda (M90)
+ Jäkligt sköna säten

- Relativt omoderna för att vara årsmodell 1995 till 1998
- En av de fulaste originalrattarna som jag känner till
- Också dessa är bränsletörstiga
- Min rostade en aning (höger passageraredörr framtill, skärmkanterna bak, balkar baktill i underredet), men om det här är modellspecifikt eller bara något som förekom på min låter jag vara osagt

Volvo S70:

Jag kan bara säga ett ord: Enastående!

Det här är den bästa bilen jag har haft någonsin, och över huvud taget har kört. Förmodligen är det för att bilen i fråga är min älskling här i världen, och hade jag kunnat, hade jag också gift mig med den. Det är alltså en S70 från år 1999, men den är kallad årsmodell 2000. Motorn är en 2.3-liters femcylindrig fulltrycksturbo, T5. Gasspjället av den elektriska varianten - de har en tendens till att ge upp efter ett par tusen körda mil - är utbytt på min och bilen har i skrivande stund rullat strax över 30 000 mil.

Den köptes för lite över ett år sedan och jag har på dessa 12 månader plöjt ned närmre 80 000 kronor på den. Den här summan är dock närmst uteslutande på sådant som inte är delar som har gått sönder. Jag har bytt ut nästan allting i chassit och bromssystemet och de allra flesta delarna är uppgraderade till sport- eller eftermarknadsdelar (Powerflex, coilovers, större bromsar och så vidare), lagt avsevärda pengar på saker som klarglasstrålkastare, fälgar med nya däck och så fortsätter det. Den är vidare optimerad hos BSR med steg 3, avgassystemet är hemmabyggt av mig själv (tretums från turbon, racingkatalysator och en dämpare) och dylikt.

Ges jag tillåtelse att rekommendera någon bil alls, så är det en Volvo S70 med lättrycksturbo eller T5-motorn. Du kommer inte att ångra dig om du hittar en i gott skick. Jag älskar min bil så mycket, att jag nästan blir skrämd av mig själv till och från. Jag bara... älskar den, att köra den, skruva med den, umgås med den, titta på den, tänka på den... och egentligen är det 'henne', för jag tycker att det är alltför opersonligt att använda pronomenet 'den' när det rör sig om en så god vän som min bil är, så det får bli en 'hon'.

+ Utseendet, om det piffas till en aning (och det räcker, i mitt tycke, med det här: en grundlig polering och vaxning, mörktonade rutor, XC-grill, strålkastare från C70 tillsammans med USA-blinkers av klarglasmodell och klarglasskärmblinkers, R-front, 18- eller 19-tums fälgar, ett kromat utblås och sedan eventuellt en R-vinge. Där har du enligt mig ett perfekt recept på en snygg och stilren Volvo S70)
+ Hållbarheten och pålitligheten (min har inte strulat mer än en gång på ett år och över 3 000 körda mil. Vad som hände var att den inte riktigt ville gå rent efter att ha startat den, varefter jag lät den stå ett dygn och sedan har den inte uppvisat några bekymmer efter det här)
+ Tillgång till reservdelar
+ En modern bil, som likväl är enkel att skruva med (betydligt mer modern än vad 740 och 940 är exempelvis)
+ Med årsmodell 1999 och framåt kan du koppla upp dig mot VIDA DICE (och med 1996 till 1998 kan du använda dig av VOL-FCR)
+ Rostar lite
+ Sköna motorer (åtminstone turbomodellerna) med fantastiskt motorljud
+ Grymt bekväma att köra långt i och detta utan att få ont i ryggen
+ Enligt mitt tycke stilren interiör

Köp en sådan här om du vill ha något äldre men samtidigt inte alltför gammalt. Leta gärna efter en T5 i gott skick!

Volvo S40

Här gjorde jag en chansning, vill jag lova. Min S70 ska ställas av inom kort och vinterförvaras; dels för att hon ska piffas upp inför nästa sommar, dels eftersom jag inte vill köra henne vintertid efter allt jag har gjort på henne. Men då jag har börjat att studera på annan ort och följt efter studierna vad gäller boende, men trots detta inte släppt en tjänst jag har i min hemstad, nödgades jag att införskaffa en ny bil till följd av pendlingen.

Att köpa en Volvo var givet. Faktiskt gick jag i funderingarna om att köpa något annat märke, men jag kunde bara inte se mig själv köra i någonting som inte pryddes av ett Volvo-märke i grillen (även om det på just denna bil faktiskt har trillat av, ironiskt nog). Flertalet forumtrådar luslästes och jag insåg att Volvo S- och V40 av FAS 1-modeller hade en del tveksamheter. Också min far utbrast när jag nämnde att jag hade hittat en bil som hette just 'Volvo S40 T4 1998', att 'det där är ju bara skitbilar'.

Nej, tänkte jag. Jag ska minsann försöka mig på att äga en sådan, för man ser ofta dem rullande ute på vägarna. Så dåliga kan de väl ändå inte vara?

Jag och min far åkte i väg för att titta på bilen. När vi kom dit stod den ensam under ett träd, övertäckt med löv och med en ledsam uppsyn. Kära nån, var min första tanke. Du ser inte så ståtlig och lycklig ut. En kille kom ut och mötte upp oss. Han frågade mig om min nya pärla såg lovande ut, men jag var inte i stånd att kunna svara helt sanningsenligt på det.

För att göra en lång historia kort så köpte jag bilen. Jag lovade mig själv att det skulle bli min nya slit-och-släng-pärla. Jovars, det var en Volvo, även om den inte var tillverkad i Sverige. Nej, den såg inte alltför vacker ut. Rost här och var, skärmkanter lackerade i fel färg, en allmänt skabbig bil och liknande ting, med skönhetsrepor och motsvarande. Men den var ju min, och jag fick den för ynka 6 000 kronor, och det var trots allt en T4, med svart skinninredning dessutom.

Efter två dygn började problemen. Det finns en tråd här på forumet om bilen. Startproblem och märklig gång. Jag nödgades att felsöka och byta/åtgärda/genomföra följande:

- En komplett service (oljan, samtliga filter och tändstiften hade sett sina bästa dagar)
- Termostatbyte
- Spolning av kylvätskesystemet och byte av kylarvätska
- Temperaturgivare
- Vevaxellägesgivare
- Tändkablar (tändspolar skulle också bytas, men de eftermarknadsspolar jag köpte ville inte alls fungera med bilen)

När det här hade bytts ut fungerade bilen igen, och gör det fortfarande. Den rullar på för fullt. Sedan detta skruvades med har också bromsskivor och bromsbelägg bytts ut mot nya. Herregud, insåg jag när jag skruvade isär allting. Hur i hela friden kan det här ha gått igenom en besiktning?

Jag har aldrig sett så dåliga skivor som de som satt bak. Bitar från skivorna gick att pilla loss. På samtliga fyra ok hade minst en av de två glidbultarna kärvat fast. I två av fallen så pass illa, att jag tvingades att banka loss dem med hammare. Damaskerna på båda bakre ok har spruckit, så oken ska bytas helt och hållet i sinom tid, till följd av att de ändå är så fruktansvärt rostiga och illa däran.

Hur som helst fungerar bilen nu och den rullar på. För varje dag som går tycker jag om den mer och mer, även om det klonkar, smäller och slår lite här och var när man kör.

+ En lite mindre bil (lättmanövrerad)
+ Relativt billig att äga
+ Drar minst av de jag har nämnt här (men min T4 drar ändock ganska mycket för att vara en 1.9-liters motor, och detta fastän jag för det mesta kör ECO-drive med den och inte trycker särskilt mycket på gasen)
+ Relativt moderna bilar (min har dessutom den stora färddatorn med digital bränslemätare, vilket jag personligen hatar, för jag vill ha en nål till det)
+ Finns fortfarande god tillgång till reservdelar

- ROST! (min är så galet rosigt på sina ställen, att det är helt sjukt)
- Liten och trång kupé (jag är 185 centimeter lång och jag tycker att förarsätet är alldeles för felplacerat i förhållande till instrumentpanelen och ratten; ratten är stor och går bara att manövrera genom höjning och sänkning, vilket enligt mitt tycke är idioti, eftersom det gör att mina knän slår i nederdelen av ratten om jag ska sitta bekvämt med benen och ha en, för ryggen, bekväm körställning. Problemet är bara att mina armar då är för korta för kunna sitta avslappnat och samtidigt hålla i ratten, åtminstone jämfört med min S70)
- Enligt mitt tycke en sämre bil att skruva med jämfört med både 740, 940 och S70. Konstruktionerna är inte lika enkla och robusta, men det är bara vad jag tycker. Ett exempel är bromssystemet, och då särskilt de bakre oken som på S- och V40 har gängade kolvar samt inbyggd handbroms.
- Handbromsen är ett gissel på dessa bilar. Antingen kärvar de, eller tar de dåligt, eller är det något annat problem.

Sammantaget vill jag säga att S70 känns mer som en riktig bil än vad S40 gör, även om jag faktiskt på något vis ändå uppskattar min lilla slit-och-släng-pärla. En Volvo 740 är i dag väldans omodern och en 940 är på gränsen till att dö ut också den. De två sistnämnda har dessutom stuckit avsevärt i pris de senaste tre åren, så jag skulle rekommendera dig att titta på S70 eller V70 av äldre årsmodell, eller - om du kan hitta en fin! - S- eller V40 av FAS 2-modell. Även om min S40 av FAS 1 tycks fungera just nu, anser jag inte att den är att rekommendera, för jag litar inte alls på den i samma utsträckning som med min S70... men sedan köpte jag å andra sidan den för en struntsumma. Ett finare exemplar uppvisar förhoppningsvis mindre problematik. S60 kan säkert också vara ett alternativ, som jag har sett nämns här.

Nej, jag säger en Volvo S70 eller V70 av årsmodell 1999 eller 2000 med T5-motorn, förutsatt att den har ett utbytt gasspjäll. Men så är jag inte opartisk heller. Ta bara mina rader som en funderare - inte ett slutgiltigt facit. Jag är ytterst subjektiv och vill inte framstå som någon allvetare eller expert, för jag är bara en vanlig medborgare med ett körkort som tycker om mina egna bilar.

Ha en underbar natt och hoppas att du blir nöjd med ditt bilköp! Förlåt för det långa inlägget. :D

För att börja detta på något sätt måste jag säga woow! TAck snälla! Detta är hittils den bästa förklaring och tips jag har fått i från någon, och då har jag frågat många källor. Oerhört snällt av dig att lägga så stor tid på detta för det har verkligen hjälpt mig. Jag är oerhört tacksam för din hjälp. Nu till helgen skall jag och frarsan till Borås för att titta på just en S70. Åter igen tusen tack för din hjälp. Det är ovärdeligt :D -) :-DD

[johanpohan]

S60 är ju fortfarande en rätt modern bil även till ytan sett, speciellt om den är nedlackerad och med lackerade lister, var nära att köpa en av de sista årsmodellerna när vi letade bil i våras, frugan ville dock prompt ha kombi

S80 får man ju sjukligt mycket bil för pengarna, de har formligen rasat i pris i vårt kombipilska land, speciellt när dieselhysterin satte fart :)

V50/S40II krånglar inte mer än andra, de första årsmodellerna har vissa "störande" elfel samt att de är känsliga för svagt batteri. Ägandekostnaderna är i sämsta fall som att äga en V70n. Hade ni kanske en 1.6d eller 2.0d? De förefaller för mig ha så många problem att jag inte ens tagit i dem med tång. Rekommenderar att leta efter en Momentum så får du lite trevliga saker i den med, Kinetic duger bra men framförallt får man bättre billjud med den förstnämnda.

C30 är ju annars en trevlig bil, hade gärna haft en i garaget.

De andra du föreslår är enligt mig dock dels omoderna men framförallt inte speciellt roliga att köra, C70 undantaget då.

PS: Har du redan köpt bil? http://www.jagrullar.se/forum/viewtopic ... 8&t=138172

Tack snälla för dina fina tips! Jag har ännu inte köpt någon bil men jag hjälper en kompis då min farsasäljer billjud

[snepo]

Av alla Volvon jag haft,så tycker jag min S80 T6 1999 var bäst. Klart bättre än S80 2010 jag hade för ett år sen. Som en del sagt innan,man får mycket bil för pengarna,om du köper S80.