- mån 19 dec 2011, 23:55
#599205
Med full respekt och totalt outbildad i ämnet fobier, men ändå som bekant till en som hade sin variant av skräck/fobi, så vågar jag garantera att byta bil löser problemet lika korrekt/ inkorrekt som alla andra förslag.
Inget förslag lagt här löser en fobi. Inget vi kan göra i forumet eller som man kan göra själv utan att veta roten till problemet lär lösa fobin heller.
Att byta bil lär inte lösa problemet. Att byta körstil gör det inte heller. Sänka farten gör det inte heller. Om det nu inte är bevisat att en av dom eller en kombination är orsaken till problemet.
Att ta bort symtomet, dvs den uppvisade rädslan är inte detsamma som att lösa problemet. Det är inte ens att lindra det tyvärr. Bara att få någon att dölja det.
Att däremot hitta roten till fobin och behandla den lär lösa problemet, men det kan vara svårt och ta tid. Är det en äkta fobi och man vill försöka lösa problemet så får man kontakta någon som jobbar just med sånt. Ibland beror inte en fobi på exakt det man tror, bara för att det visar sej vid vissa tillfällen.
Jag har ett bra exempel. Som jag gärna varit utan för den delen. (Att han är ett exempel, inte utan honom som person.
En person i min närhet hade varianten att om han körde så var allt bra, gärna i hastigheten runt 50-55km/h på rak 100 sträcka, fortare var osäkert.
Om någon annan körde så kunde bilen välta, den kunde sladda, den kunde ja,,, göra allt utom att bete sej normalt på vägen även i den farten.
Ingen lyssnade och alla trodde han skojjade, för han log när han klagade, han blev våran variant av kapten långsam, helt enkelt lite egen, vem bryr sej?
Trots att det var äkta vilket vi vet idag, så bet han ihop och visade inte nåt *speciellt* på i flera år tills vi hamnade i ett dike en vinter för att undvika en krock i 40km/h med isgata och en stor traktor inblandad. När han hade gjort ned sej totalt och dessutom kräktes i diket, så förstod vi alla att nånting var nog ändå fel. För alla marginaler var på vår sida, med låg hastighet, full kontroll på vart vi skulle lägga bilen mjukt och fint i en snövall eftersom vi inte fick plats att mötas med traktorn, som också var på glid, utan kedjor. Bra distans mellan oss också, att lägga bilen var mest en säkerhetsåtgärd då ingen av oss visste hur långt man skulle glida helt enkelt.
Men han var hysterisk. Han var säker på att det var sekunder ifrån döden trots att allt gick i slowmotion, man kunde promenerat om bilen när den gick ut i snön, inte en repa, inte en buckla.
Det gick så långt att vi fick tillkalla ambulans för att hämta honom helt enkelt , han fick andnöd och blev helt ja.. jag vet inte hur jag ska beskriva det, men så uppriven att vi inte fick kontakt med honom.
Dom fick ge honom lugnande och det var början på hans resa för att ta reda på vad som gnagde. Ett år senare efter många turer till olika möten, som jag inte frågat honom om av ren respekt så är allt bra.
Det som gnagde, som enligt honom var det man fick fram och behandlade för. Var när han var runt 5år gammal och hade en bror som brukade skjutsa honom i en gammal barnvagn, han kastade med den och sladdade med den osv, vilket var skithäftigt. Tills den välte och han slog i gatan rejält och började blöda.
Det minnet är det som behandlats och idag har han inga problems alls och kör själv i lagstadgad hastighet. Inga problem att åka med. Och väljer själv att inte åka med om man ska busåka, inte för att han känner obehag inför det, men för att han är rädd för att det kan komma till ytan igen och förstöra allt.
Han vill helt enkelt inte chansa.