- fre 28 nov 2008, 00:31
#237601
Det är säkert så för viss åkermark, men åkermark "överges" också tvångsmässigt för att ge plats åt sockerörsodling. Men även för övergiven åkermark så är sockerrörsodling inte särskilt gynnsamt om man är ute efter att hantera CO2-frågan. På den övergivna åkermarken finns en stor potential i återetableing av naturmark där stora kolmängder (från atmosfären) successivt skulle kunna bindas. Utöver detta så medför det ständiga uttaget av skörd att marken successivt utarmas.
http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/1151861
http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/1152747[/quote]
Nu har du nog helt tappat känslan för proportioner...
Brasilien har drygt 240 Mha övergiven åkermark. Sockerrör odlas på 6 Mha - åtminstone 4 av dessa har odlats sedan mycket lång tid tillbaks. Även om det skulle vara så att alla nya sockerrörsodlingar hade anlagts på aktiva åkrar så är det ändå 238 Mha (99 %) som övergivits av andra orsaker.
Men sockerrör anläggs framför allt på övergiven åker - det är billigare. Det förekommer säkert att enstaka aktiva åkrar förvandlas till sockerplantager - men min poäng är att det finns 240 Mha övergivna åkrar att ta av - det är ingen brist på land. Ingen tvingas ge sig iväg till Amazonas för att hitta en bit land - det finns gott om mark som är betydligt enklare att odla än regnskogens lateritjordar. Det är andra krafter som driver på avskogningen av Amazonas.
Problemet med att låta åkrarna ligga övergivna är att de snabbt intas av invasiva gräs (framför allt Melinis minutiflora och Brachiaria decumbens för er som vill googla - importerade från Afrika i början på seklet för att vara just snabbväxande och ta över från de långsammare inhemska arterna). Dessa gräs sprider sig också in i de naturliga biotoperna och tar över där och ökar brandfrekvensen ytterligare. Den naturliga vegetationen - cerradon - brinner normalt ca vart tredje år - dvs det byggs inte upp några större kolmängder i de markerna. Övergivna åkrar med afrikanska gräs brinner ännu oftare = ännu mindre koluppbyggnad. Artikeln i Science är inte helt fel ute, den stämmer i princip på en hel del marker - framför allt i tempererade trakter - men deras tes kan inte tillämpas generellt - och knappast alls i São Paulo (området där 90 % av Brasiliens socker odlas).
Uttaget av socker från åkrarna innebär inte i sig någon direkt utarmning - man för redan tillbaks så gott som all växtnäring genom resterna från tillverkningen - det finns ju ingen anledning att ha en massa mineraler i etanolen där de bara stör - när de dessutom behövs i marken. Det är bara rika snobbar som vill att mineralerna ska vara kvar i deras muscovadosocker. Däremot innebär sockerrörsodling - i likhet med all odling - förluster av t.ex. kväve, som måste tillföras. Detta kan utvecklas så att man bara tillför exakt så mycket som behövs - det är en trend i hela värleden att vara sparsam med gödning. Återigen - ställ odlingen mot alternativet - monokulturer av invasiva gräsarter som dels hotar den ursprungliga floran o faunan, dels brinner varje år - samt att vi måste använda en massa olja med allt vad det innebär.
http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/1151861
http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/1152747[/quote]
Nu har du nog helt tappat känslan för proportioner...
Brasilien har drygt 240 Mha övergiven åkermark. Sockerrör odlas på 6 Mha - åtminstone 4 av dessa har odlats sedan mycket lång tid tillbaks. Även om det skulle vara så att alla nya sockerrörsodlingar hade anlagts på aktiva åkrar så är det ändå 238 Mha (99 %) som övergivits av andra orsaker.

Problemet med att låta åkrarna ligga övergivna är att de snabbt intas av invasiva gräs (framför allt Melinis minutiflora och Brachiaria decumbens för er som vill googla - importerade från Afrika i början på seklet för att vara just snabbväxande och ta över från de långsammare inhemska arterna). Dessa gräs sprider sig också in i de naturliga biotoperna och tar över där och ökar brandfrekvensen ytterligare. Den naturliga vegetationen - cerradon - brinner normalt ca vart tredje år - dvs det byggs inte upp några större kolmängder i de markerna. Övergivna åkrar med afrikanska gräs brinner ännu oftare = ännu mindre koluppbyggnad. Artikeln i Science är inte helt fel ute, den stämmer i princip på en hel del marker - framför allt i tempererade trakter - men deras tes kan inte tillämpas generellt - och knappast alls i São Paulo (området där 90 % av Brasiliens socker odlas).
Uttaget av socker från åkrarna innebär inte i sig någon direkt utarmning - man för redan tillbaks så gott som all växtnäring genom resterna från tillverkningen - det finns ju ingen anledning att ha en massa mineraler i etanolen där de bara stör - när de dessutom behövs i marken. Det är bara rika snobbar som vill att mineralerna ska vara kvar i deras muscovadosocker. Däremot innebär sockerrörsodling - i likhet med all odling - förluster av t.ex. kväve, som måste tillföras. Detta kan utvecklas så att man bara tillför exakt så mycket som behövs - det är en trend i hela värleden att vara sparsam med gödning. Återigen - ställ odlingen mot alternativet - monokulturer av invasiva gräsarter som dels hotar den ursprungliga floran o faunan, dels brinner varje år - samt att vi måste använda en massa olja med allt vad det innebär.