Sveriges Volvoforum

Tja

Har en MY11 som är extremt svajig, ofta flera gånger per dag. Om man fyller på henne så brukar det bli bättre en liten stund, men rätt vad det är så svarar hon inte alls.
Ibland får man dock riktigt bra kontakt och allt flyter på smärtfritt.. Då är det riktigt roligt.

Hur ska man göra? Är det bara att hålla ut och hoppas på att det blir bättre? Känns som att det är sjuk lång inkörning på sånna här!!

Joel nu får du skärpa dig. Vad är det för bil du pratar om och svajar den när det blåser ute eller vad handlar det om??

Bil? Nej nej... Jag menar alltså min 4-åring. :D :D :D

Det är ett himla humörsvaj ibland!
Skrev inlägget i nån slags avreagering efter att ha haft en av alla duster vid lunchen.. Gah.. Om nu gud skulle finnas vill jag ta ett rejält snack med honom om det där med fria viljan!!

Och förlåt att jag slaskade ner lite i forumet.. Behövde ventilera lite.

Små barn små problem, stora barn.......

Stora barn känns som att det skulle kunna vara lättare att sätta press på... typ: Städa ditt rum så får du dagens Wifi-lösenord...
:D
Men jag lever väl än så länge i härlig okunskap om det.

Flyttar till klotterplanket då jag inte riktigt förstår vad tråden går ur på ....

Ja den hör nog hemma där.. sorry..
(Fast det hade blivit så tydligt att det inte gällde en bil om jag hade lagt den rätt från början..) ;)

joel80 skrev:Tja
Hur ska man göra? Är det bara att hålla ut och hoppas på att det blir bättre? Känns som att det är sjuk lång inkörning på sånna här!!

Ja typ tills de flyttar hemifrån :D Min dotter är 13 år och har alltid haft temperament och det har jag också :-(O) så jag ger mig ALDRIG. Men se se det positivt, det är bara döda fiskar som följer med strömmen. Jag tänker att det är bra om barn/människor har sin egen vilja, och ibland så får man strida/träna lite.
Så lycka till de kommande 16 åren eller vad det nu blir (L) för du kommer snart att inse att en dotter alltid kommer linda sin pappa runt sina fingarar.

Mwi skrev: Min dotter är 13 år och har alltid haft temperament och det har jag också :-(O) så jag ger mig ALDRIG.

:lol: Vilka härliga barndomsminnen denna kommentaren väcker. Både jag och morsan har riktiga krutdurkstemperament och ägnade väl större delen av min barndom åt att skrika åt varandra men när det ligger i ens natur njuter man ju på nåt sjukt sätt av det så det kan bli fina stunder ändå -)

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.. troligen både och.. de närmsta 16 åren var det va?

Innan jag blev förälder trodde jag inte på uppfostran genom "konsekvenser". Efter fyra år har jag omvärderat lite.. Nu menar jag inga hemska straff.. men TVn kan allt vara av till alla legobitar som i protest hälldes ut på vardagsrumsgolvet är bortplockade.. Börjar hon plocka hjälper jag till, men ibland ligger dom kvar.. då är TVn avstängd!
Och jag är så jävla tjurskallig ibland (kolla bara mina gubbfasoner med dashcammen i Incidenttråden) så jag tar fajter man ibland borde låta bli att ta. Får lite arga blickar av sambon ibland...

Hon är rätt skärpt också.. håller saker emot en som man tidigare hasplat ur sig i nått svagt ögonblick... och ett sånt satans minne så man inte undkommer något man sagt.